Svacka..?

De senaste dagarna har jag känt mig konstig. Vet inte om det är en svacka i jobbet eller vad det är som spökar... Nu i helgen har jag jobbat och jag trivs med vad jag gör och jag tycker verkligen det är kul, men på något sätt blir jag så less. När jag tänker på vilket ansvar vi har som sjuksköterskor (och all annan vårdpersonal också såklart) blir jag ledsen över hela situationen. Vi ska för det första hinna med 8-10 patienter. Okej, det är inte helt omöjligt, om allt håller sig enligt tidschemat. Om någonting händer, t ex att en patient ramlar, blir försämrad eller kanske bara är ledsen och i behov av en extra kvar, då spricker tidsplanen rätt så rejält. Resultatet blir då att en patient får majoriteten av tiden, vilket absolut inte behöver vara något fel, för förmodligen behöver patienten den tiden mer än de andra vid det tillfället. Och då hamnar de andra i bakgrunden. Fokus i min hjärna är på den patienten som är i behov av mer tid och jag kan få så dåligt samvete när jag går hem för dagen/kvällen och känner att jag knappt har sagt mer än "hej" till mina andra patienter.

Svamlar massa känner jag, men fanken alltså. Vi ska ha uppmärksamhet på ALLT. Är patienten varm, har han/hon kissat, har magen kommit igång efter op, har patienten kissat, ser op-såret fint ut, är stomin igång, har patienten mobiliserats, vilket behov av hjälp har patienten hemma, får patienten i sig någon mat/dryck och hur mycket, finns tecken på start till trycksår, ska vi bädda in en antidecubitusmadrass, behövs andra läkemedel än de som redan finns ordinerade, har patienten ont, vilken smärtlindring passar bra, hur ser huden ut, är huden torr, är fötterna svullna........ Ja, listan kan göras lång...

Till detta ansvar måste lönen följa, och det gör den verkligen inte. Har kollegor som jobbat ca 3 år och har 500 kr mer än mig i lön. Sinnessjukt. Jag har dock alltid haft inställningen att jag inte ska klaga för jag visste redan från början vilken utgångspunkt man har som sjuksköterska. Men jag är fanken inte nöjd. Just nu går jag på ett vikariat på 80 % sysselsättningsgrad. Ungefär som alla mina andra kollegor. Det är väldigt få som jobbar 100 %. Ränka själva ut hur mycket det blir innan skatt, 80 % på 21 100 kr. Inte mycket... Vart tog värdet av (minst) 3 års högskolestudier vägen?

Nä nu ska jag sluta vara negativ. Det låter som om jag avskyr mitt jobb, men det gör jag verkligen inte. Jag älskar det. Jag älskar mötet med alla människor, jag älskar de erfarenheter och lärdomar jag får av både patienter, anhöriga och kollegor, jag älskar att gå till jobbet varje dag och inte veta exakt hur dagen blir och jag älskar att lära mig om mitt yrke och om livet, varje dag!