Morgonen efter min jobbkväll, när den "trevliga" människan tog över efter mig blev ungefär som jag väntade. Eller näe. Kanske inte riktigt. I alla fall, det hela började med att jag kommer till jobbet som vanligt och sätter mig och läser på mina patienter. Problemet är bara att det inte finns en enda anteckning på HELA NATTEN. Nå väl.. När jag då läst klart, vilket tog typ 5 min, kände jag att jag var tvungen att fråga undrande. Får ett svar med en bitter underton...
Jag älskar verkligen människor (not) som 1.) Ska kommentera saker man gjort fel som inte ens hör till sammanhanget, och 2.) Vägrar göra något åt någon annan av ren princip.
Incident 1
Jag: Har du satt antibiotikat kl 06? För det är inte signerat, men bara så jag vet om jag ska sätta det eller inte?
Hon: Ja, det är satt, jag har nog glömt signera det då.
Jag: Ok, bra, då vet jag.
Hon: Jaa, du hade ju inte blandat antibiotikat till mig igårkväll (med irritation i rösten)
Jag: Nä, L gick över på avd 49 och hämtade det kvart över nio igårkväll så vi hann inte göra det (med irritation i rösten)
Alltså, vad fan är problemet? Det hörde inte ens till saken och dessutom är det inte helt onormalt att vissa saker inte hinns med/glöms bort. Är man trevlig kan man faktiskt antingen skita i det eller också fråga om jag glömde det t ex.
När vi jobbar kväll förbereder vi antibiotikat som ska ges kl 22 så allt är förberett till nattpersonalen när de börjar gå runt. Men, vi jobbar med människor, och ibland kanske man inte hinner eller så kanske man glömmer bort det. Vi är ju inte mer än människor själva.
Incident 2:
Hon: Ja, sen är det ju två pvk:er som inte är inskrivna i datorn också.
Jag: Du menar dom på sal 3 som kom igår?
Hon: Ja, det hade du ju inte heller gjort igår
Jag: Nä, den ena hade jag ju inte sett igår och den andra glömde jag väl bort. Men om du nu såg det inatt kunde du ju skrivit in dom i datorn?
Hon: Ja det kanske jag kunde gjort. Du behöver inte vara så taggig mot mig (med irritation i rösten)
Jag: Jag tycker du är rätt taggig mot mig
Det var sjukt skönt att säga till henne. Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån och det var verkligen gött att göra det denna morgonen. Mina kollegor tyckte det var bra med, så det var ju skönt, haha. Fattar inte varför man jobbar i sjukvården om man uppenbarligen inte trivs med sitt jobb? Nåt är det ju som inte stämmer i alla fall...
söndag 31 juli 2011
torsdag 28 juli 2011
Tråkig attityd!
Ojoj, det var ett par dagar sedan jag uppdaterade sist. Måste skärpa mig!
I dagarna har vi haft personal från ett bemanningsföretag inhyrd. Jättebra för ekonomin har jag hört..... Nåja. I alla fall, så har denna människa haft en så otroligt tråkig attityd! Här om dagen jobbade jag inte, men hörde från flera kollegor hur hon snäst av dem och i princip inte gjort någonting. Inte tagit några larm, inte blandat antibiotika, inte tagit disken, etc... Sånt som alla ska göra, och särskilt den som är löpare.
Ikväll fick jag träffa denna omtalade människan. Och ta mig f-n, ingen trevlig attityd ikväll heller. Det kändes verkligen som att hon försökte sätta dit mig, ställde konstiga frågor och började diskutera en patients antibiotikatider trots att jag förklarade varför jag inte satt det kl 20. Men det antibiotikat, det ger man minsann bara 2 ggr/dygn, så jag sa att då får hon väl ringa jouren och ta den diskussionen, det är ju inget jag kan hjälpa att det är ordinerat 3 ggr/dygn. Alltså kan bli så fruktansvärt trött på tråkig attityd! Jag var beredd på det med tanke på hur mina kollegor pratat, men så onödigt! Är det för att känna sig duktig själv eller? Usch. Fattar liksom inte, varför kan man inte vara glad på jobbet? Vi har ett sjukt socialt jobb och vi (precis som alla andra) spenderar majoriteten av vår tid på vår arbetsplats. Så varför inte göra den tiden bra? Stor mening att vara bitter och ha tråkig attityd.
Min arbetsplats är fanken galet bra, vi skrattar massor tillsammans och har alltid en trevlig stämning bland oss! Och jag kan säga att det är mycket tack vare den jag trivs så jäkla bra!
I dagarna har vi haft personal från ett bemanningsföretag inhyrd. Jättebra för ekonomin har jag hört..... Nåja. I alla fall, så har denna människa haft en så otroligt tråkig attityd! Här om dagen jobbade jag inte, men hörde från flera kollegor hur hon snäst av dem och i princip inte gjort någonting. Inte tagit några larm, inte blandat antibiotika, inte tagit disken, etc... Sånt som alla ska göra, och särskilt den som är löpare.
Ikväll fick jag träffa denna omtalade människan. Och ta mig f-n, ingen trevlig attityd ikväll heller. Det kändes verkligen som att hon försökte sätta dit mig, ställde konstiga frågor och började diskutera en patients antibiotikatider trots att jag förklarade varför jag inte satt det kl 20. Men det antibiotikat, det ger man minsann bara 2 ggr/dygn, så jag sa att då får hon väl ringa jouren och ta den diskussionen, det är ju inget jag kan hjälpa att det är ordinerat 3 ggr/dygn. Alltså kan bli så fruktansvärt trött på tråkig attityd! Jag var beredd på det med tanke på hur mina kollegor pratat, men så onödigt! Är det för att känna sig duktig själv eller? Usch. Fattar liksom inte, varför kan man inte vara glad på jobbet? Vi har ett sjukt socialt jobb och vi (precis som alla andra) spenderar majoriteten av vår tid på vår arbetsplats. Så varför inte göra den tiden bra? Stor mening att vara bitter och ha tråkig attityd.
Min arbetsplats är fanken galet bra, vi skrattar massor tillsammans och har alltid en trevlig stämning bland oss! Och jag kan säga att det är mycket tack vare den jag trivs så jäkla bra!
måndag 25 juli 2011
Norsk autorisasjon!
I fredags skickade jag och Maria iväg vår ansökan om norsk autorisasjon, något som är ett måste för att få jobba som sjuksköterska i Norge. Jag antar att det kan jämföras med vår svenska legitimation som behövs för att få jobba i Sverige helt enkelt!
Vad behövs då för att ansöka om detta?
- Kopia på ditt pass
- Kopia på avgångsbetyg/examensbevis
- Kopia på din svenska sjuksköterskelegitimation
Alla dessa måste alltså kopieras och vidimeras, dvs. att någon intygar att kopian överensstämmer med orginalet. En vidimering kan göras på exempelvis arbetsförmedlingen och hos polisen.
Med alla dessa kopior måste man också skicka med själva ansökningsblanketten (såklart), och den hittar du här.
Nu återstår alltså bara väntan för mig och Maria. Sen är det tänkt att ett inbetalningskort på cirka 1000 kronor ska skickas hem och då ska vi betala för att få vår autorisasjon. Vad jag läst är det väldigt viktigt att vi kryssar i att vi betalar övriga omkostnader (administrativa kostnader för överföring av pengar), annars finns det en risk att norska statens autorisasjonskontor inte kommer att ta emot vår ansökan. Läs mer på denna sidan för ytterligare info!
Så nu är det alltså väntan för vår del. Hoppas inte det dröjer för länge :)
Vad behövs då för att ansöka om detta?
- Kopia på ditt pass
- Kopia på avgångsbetyg/examensbevis
- Kopia på din svenska sjuksköterskelegitimation
Alla dessa måste alltså kopieras och vidimeras, dvs. att någon intygar att kopian överensstämmer med orginalet. En vidimering kan göras på exempelvis arbetsförmedlingen och hos polisen.
Med alla dessa kopior måste man också skicka med själva ansökningsblanketten (såklart), och den hittar du här.
Nu återstår alltså bara väntan för mig och Maria. Sen är det tänkt att ett inbetalningskort på cirka 1000 kronor ska skickas hem och då ska vi betala för att få vår autorisasjon. Vad jag läst är det väldigt viktigt att vi kryssar i att vi betalar övriga omkostnader (administrativa kostnader för överföring av pengar), annars finns det en risk att norska statens autorisasjonskontor inte kommer att ta emot vår ansökan. Läs mer på denna sidan för ytterligare info!
Så nu är det alltså väntan för vår del. Hoppas inte det dröjer för länge :)
lördag 23 juli 2011
Tankar till Norge
Hade tänkt skriva ett glatt inlägg idag, dessutom om Norge, men det känns inte alls lika kul att skriva det idag. Tänker på vårt kära grannland och alla inblandade människor! Helt ofattbart att en enda sjuk människa kan orsaka så mycket lidande! :(
torsdag 21 juli 2011
Frågan med stort F
Vilket sammanträffande. Här om kvällen när jag jobbade stötte jag på en del funderingar kring smärtlindring, när jag dagen innan skrivit om det här. Möttes av problemet att tvingas tro på patienten, fast ens magkänsla säger något helt annat... Ibland får jag och mina kollegor känslan av att vissa patienter, dock inte så ofta, önskar "en spruta" och att syftet egentligen inte är att de har så ont att de behöver en spruta, utan att vara ute efter "kicken" och känslan. Då slits man med problemet att finnas för att hjälpa patienten bli smärtfri, men samtidigt ibland vara "skeptisk" och inte tro fullt ut på patienten. Skitsvårt helt enkelt.
Nu till något annat! Har idag fått förfrågan om förlängt! Och inte bara det, utan fram till 15 januari! Hör och häpna. Inga två-veckors-vikariat här inte... Det var till viss del lite väntat (inte så att jag tror jag är bäst, men det saknas 5 st sjuksköterskor på avdelningen till hösten), men samtidigt visste jag inte alls eftersom alla munnar har varit hårt igenknipta om detta... Jag är ju självklart superglad att jag blev tillfrågad, det måste ju faktiskt innebära något positivt i alla fall! :)
Jag har ju egentligen bestämt att jag ska till Norge. Jag är trött på denna staden, jag vill här ifrån, jag vill inte bo hemma hos min mamma och Mats längre än vad jag tänkt göra nu (jag älskar dom massor, men det är ganska tärande att bo í ett rum när man är 25 år och van att bo själv), jag vill göra något annat och inte vara kvar i denna röra som är i landstinget just nu. Men samtidigt känns det så jäkla svårt att säga "tack, men nej tack", för jag trivs galet bra på min arbetsplats, jag lär mig nya saker varje dag och det skadar ju faktiskt inte att få ytterligare 4 månaders erfarenhet från samma ställe. Det är bara så förbannat synd att de inte kunde kläckt ur sig detta tidigare. Chefen säger samma sak, hon har ju vetat om att folk saknas, men de högre cheferna har inte gett henne okej på att fråga oss om förlängt. Sjukt! Det som är synd är ju att min stackars chef är den som får problemet, de högre cheferna märker ju inte av det på samma sätt kanske. Kan de inte fatta att det hade underlättat för ALLA om vi fått veta i början av sommaren? Hade jag fått veta för några veckor sedan att jag fick stanna till 15 januari, hade jag troligtvis kunnat planera mitt liv lite bättre. Då kanske jag hade känt att jag kunde stanna, då hade jag kunnat skaffa mig en lägenhet att bo i ett halvår. Men nä. Ingen framförhållning. Suck!
I alla fall så sa jag till min kära chef att jag har tänkt åka till Norge men att det kommer dröja flera veckor innan jag får min norska legitimation, så jag vill jättegärna vara kvar i alla fall september ut. Jag hoppas att det kan bli så! Hon ska prata med sin chef och ringa mig imorgon. Så antingen blir jag arbetslös 26 augusti, eller också får jag jobba en månad till!
Varför kan inte livet och alla dessa beslut vara enkla? Det kan väl bara rulla på lite smidigt..?
Nu till något annat! Har idag fått förfrågan om förlängt! Och inte bara det, utan fram till 15 januari! Hör och häpna. Inga två-veckors-vikariat här inte... Det var till viss del lite väntat (inte så att jag tror jag är bäst, men det saknas 5 st sjuksköterskor på avdelningen till hösten), men samtidigt visste jag inte alls eftersom alla munnar har varit hårt igenknipta om detta... Jag är ju självklart superglad att jag blev tillfrågad, det måste ju faktiskt innebära något positivt i alla fall! :)
Jag har ju egentligen bestämt att jag ska till Norge. Jag är trött på denna staden, jag vill här ifrån, jag vill inte bo hemma hos min mamma och Mats längre än vad jag tänkt göra nu (jag älskar dom massor, men det är ganska tärande att bo í ett rum när man är 25 år och van att bo själv), jag vill göra något annat och inte vara kvar i denna röra som är i landstinget just nu. Men samtidigt känns det så jäkla svårt att säga "tack, men nej tack", för jag trivs galet bra på min arbetsplats, jag lär mig nya saker varje dag och det skadar ju faktiskt inte att få ytterligare 4 månaders erfarenhet från samma ställe. Det är bara så förbannat synd att de inte kunde kläckt ur sig detta tidigare. Chefen säger samma sak, hon har ju vetat om att folk saknas, men de högre cheferna har inte gett henne okej på att fråga oss om förlängt. Sjukt! Det som är synd är ju att min stackars chef är den som får problemet, de högre cheferna märker ju inte av det på samma sätt kanske. Kan de inte fatta att det hade underlättat för ALLA om vi fått veta i början av sommaren? Hade jag fått veta för några veckor sedan att jag fick stanna till 15 januari, hade jag troligtvis kunnat planera mitt liv lite bättre. Då kanske jag hade känt att jag kunde stanna, då hade jag kunnat skaffa mig en lägenhet att bo i ett halvår. Men nä. Ingen framförhållning. Suck!
I alla fall så sa jag till min kära chef att jag har tänkt åka till Norge men att det kommer dröja flera veckor innan jag får min norska legitimation, så jag vill jättegärna vara kvar i alla fall september ut. Jag hoppas att det kan bli så! Hon ska prata med sin chef och ringa mig imorgon. Så antingen blir jag arbetslös 26 augusti, eller också får jag jobba en månad till!
Varför kan inte livet och alla dessa beslut vara enkla? Det kan väl bara rulla på lite smidigt..?
tisdag 19 juli 2011
Smärta och smärtlindring
Att handskas med smärta och smärtlindring är ganska svårt om jag ska vara helt ärlig. Har till och med läst en extra kurs på 7,5 hp inom detta område, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare? Jag kan väl säga att jag i alla fall är medveten om hur viktigt det är med adekvat smärtlindring, men varför jag ska välja ett preparat framför ett annat, det är inte fullt lika lätt. Nåja, om någon ska ha Alvedon eller Morfin kan jag kanske säga, men när det är två starka preparat. Det är svårt.
På kirurgen är vi väldigt snabba med att ge en Ketoganspruta subcutant (under huden) till de som har ont. Men så pratade jag och några kompisar om det för några dagar sen... Varför ger man inte en Oxynorm i stället? Och hur kan vi avgöra när man kan ge en Oxynorm i stället för Ketogan? Båda hör till gruppen "starka opioider". Så hur vet jag? Självklart ger jag inte en tablett till någon som ligger och vrider sig av smärta och som jag uppenbart kan se är i behov av snabb smärtlindring... Men annars, en nyopererad som säger att han/hon har ont.
Då måste vi avgöra hur pass ont vi tycker patienten har. Och hur lätt är det? Jag har aldrig någonsin vårdats på sjukhus (förutom när jag hade hjärnskakning när jag var liten), jag har aldrig upplevt extremt intensiv smärta. Jag vet inte hur det är att ha ont, att vara nyopererad och framför allt inte hur det är att ha cancer (tack och lov). Till vår hjälp har vi VAS-skalan,
![]()
men jag ska faktiskt erkkänna att jag är dålig på att använda den själv, och jag tror tyvärr att jag talar för ganska många. De få gånger jag använt den har jag upplevt att patienten ibland inte förstår vad den innebär och vad jag menat. Kanske är det jag som är dålig på att förklara?
Något vi också måste ha i åtanke är att många preparat är beroendeframkallande, samtidigt som en patient aldrig ska behöva ha otillräcklig smärtbehandling. Målet är ju alltid en smärtfri patient. Och så måste vi ha biverkningar i åtanke. Och att inte överdosera. Jag är livrädd för att överdosera, men så hör man vana sjuksköterskor och läkare som säger "Ge tills patienten inte har ont längre". Eh, jaha? Är det så enkelt?
Hur tänker ni angående smärtlindring? Hur avgör ni vilken smärtlindring ni ska ge?
På kirurgen är vi väldigt snabba med att ge en Ketoganspruta subcutant (under huden) till de som har ont. Men så pratade jag och några kompisar om det för några dagar sen... Varför ger man inte en Oxynorm i stället? Och hur kan vi avgöra när man kan ge en Oxynorm i stället för Ketogan? Båda hör till gruppen "starka opioider". Så hur vet jag? Självklart ger jag inte en tablett till någon som ligger och vrider sig av smärta och som jag uppenbart kan se är i behov av snabb smärtlindring... Men annars, en nyopererad som säger att han/hon har ont.
Då måste vi avgöra hur pass ont vi tycker patienten har. Och hur lätt är det? Jag har aldrig någonsin vårdats på sjukhus (förutom när jag hade hjärnskakning när jag var liten), jag har aldrig upplevt extremt intensiv smärta. Jag vet inte hur det är att ha ont, att vara nyopererad och framför allt inte hur det är att ha cancer (tack och lov). Till vår hjälp har vi VAS-skalan,
men jag ska faktiskt erkkänna att jag är dålig på att använda den själv, och jag tror tyvärr att jag talar för ganska många. De få gånger jag använt den har jag upplevt att patienten ibland inte förstår vad den innebär och vad jag menat. Kanske är det jag som är dålig på att förklara?
Något vi också måste ha i åtanke är att många preparat är beroendeframkallande, samtidigt som en patient aldrig ska behöva ha otillräcklig smärtbehandling. Målet är ju alltid en smärtfri patient. Och så måste vi ha biverkningar i åtanke. Och att inte överdosera. Jag är livrädd för att överdosera, men så hör man vana sjuksköterskor och läkare som säger "Ge tills patienten inte har ont längre". Eh, jaha? Är det så enkelt?
Hur tänker ni angående smärtlindring? Hur avgör ni vilken smärtlindring ni ska ge?
måndag 18 juli 2011
En (nästan) vanlig dag
Ibland kan jag undra vad sjuksköterskeyrket går ut på egentligen, i alla fall på vårdavdelningar. Idag har jag nog suttit med samtal och annat fix i nästan 3 timmar. Mindre kul! Dagen har känts lite smått meningslös på något sätt?
7.30-8.45 Medicindelning
8.50-10.30 Rond (både sittrond och gå runt till patienterna)
10.40-10.55 Kaffe och en smörgås
11.00-14.50 Ringa samtal, fixa med vårdkedjor, skriva rondanteckningar, ge måltidsinsulin
Ja, det var väl ungefär min dag. Känns inte som jag gjort ett endaste skit om jag ska vara helt ärlig. Tog inte ens lunch idag så hade lite smått panik kl 14.50 när jag satte mig, tömd på energi och drack två munnar kaffe och åt en skorpa och ett rån... Hade varit kul att ta ett blodsocker idag, haha.
Sen blev det lite prat med chefen, ska jobba imorgon också i stället för onsdag för det saknades folk imorgon. Skrev även ut min ansökan om norsk legitimation! Får ju passa på när jag är på jobbet.
Well well, det är väl tur att inte alla dagar ser ut som denna dagen. Det är verkligen skittråkigt när man bara sitter inne på expiditionen hela dagen :/
Nu till något kul! Har bokat resa till Barcelona idag med bästa Maria! 12-16 augusti flyr vi till värmen och ska dricka god spansk öl, förhoppningsvis några goda drinkar också, äter god mat, badar och troligtvis dansar och festar :) Ska bli sjukt kul att göra något! Har inte haft "semester" någongång, så detta får bli min för detta året antar jag!
7.30-8.45 Medicindelning
8.50-10.30 Rond (både sittrond och gå runt till patienterna)
10.40-10.55 Kaffe och en smörgås
11.00-14.50 Ringa samtal, fixa med vårdkedjor, skriva rondanteckningar, ge måltidsinsulin
Ja, det var väl ungefär min dag. Känns inte som jag gjort ett endaste skit om jag ska vara helt ärlig. Tog inte ens lunch idag så hade lite smått panik kl 14.50 när jag satte mig, tömd på energi och drack två munnar kaffe och åt en skorpa och ett rån... Hade varit kul att ta ett blodsocker idag, haha.
Sen blev det lite prat med chefen, ska jobba imorgon också i stället för onsdag för det saknades folk imorgon. Skrev även ut min ansökan om norsk legitimation! Får ju passa på när jag är på jobbet.
Well well, det är väl tur att inte alla dagar ser ut som denna dagen. Det är verkligen skittråkigt när man bara sitter inne på expiditionen hela dagen :/
Nu till något kul! Har bokat resa till Barcelona idag med bästa Maria! 12-16 augusti flyr vi till värmen och ska dricka god spansk öl, förhoppningsvis några goda drinkar också, äter god mat, badar och troligtvis dansar och festar :) Ska bli sjukt kul att göra något! Har inte haft "semester" någongång, så detta får bli min för detta året antar jag!
torsdag 14 juli 2011
Tillägg Norgetips
Kom på en till sak mammas kund sa.. Hon tyckte inte att man under några omständigheter borde stanna kvar här i Blekinge landsting, om man har möjlighet att välja något annat. Couldn't agree more.
Just ja, den där tiden för vårdplanering som jag trodde jag dubbelbokat.. frågade om det igår på jobbet, och visst var det så att båda var bokade kl 13.15. Haha sjukt, men men, kommer ju inte göra samma misstag igen förhoppningsvis! ;)
Just ja, den där tiden för vårdplanering som jag trodde jag dubbelbokat.. frågade om det igår på jobbet, och visst var det så att båda var bokade kl 13.15. Haha sjukt, men men, kommer ju inte göra samma misstag igen förhoppningsvis! ;)
Published with Blogger-droid v1.6.9
Norgetips!
Min älskade mamma hade pratat med en kund igår angående Norge. Kunden hade kommit med lite tips och råd och vad som kan vara värt att tänka på innan man åker dit! Delar med mig av tipsen jag fick av henne!
- Åk med ett bemanningsföretag till en början för att få hjälp med boende, papper, etc.
- Åk längre upp i Norge, det är (enligt henne) lugnare där
- Det kan vara bra att börja på ett sjukhem pga. ett lugnare tempo
- Var beredd på att slängas in i arbetet direkt, man förväntas kunna väldigt mycket som svensk sjuksköterska
- Säg aldrig att du kan göra något du inte är säker på (men det hoppas jag ingen gör här i Sverige heller)
- Prata/skryt aldrig om lönen (vilket jag inte heller antar att man gör över lag), en del norska sjuksköterskor vill jobba lika mycket som oss svenskar, men får inte
- Åk med ett bemanningsföretag till en början för att få hjälp med boende, papper, etc.
- Åk längre upp i Norge, det är (enligt henne) lugnare där
- Det kan vara bra att börja på ett sjukhem pga. ett lugnare tempo
- Var beredd på att slängas in i arbetet direkt, man förväntas kunna väldigt mycket som svensk sjuksköterska
- Säg aldrig att du kan göra något du inte är säker på (men det hoppas jag ingen gör här i Sverige heller)
- Prata/skryt aldrig om lönen (vilket jag inte heller antar att man gör över lag), en del norska sjuksköterskor vill jobba lika mycket som oss svenskar, men får inte
Irritation
Jaha, då vart jag hemma från jobbet idag. Så tråååkiiigt... Jobbade kväll igår och kände mig allmänt ur form med halsont och värk i kroppen. Tog tempen på kvällen som visade 37,9, så det vart väl precis på gränsen... Som tur var gick det att planera denna dagen utan mig, det skulle klara sig med sjuksköterskor. Så vi planerade torsdagen utan mig, i fall jag skulle känna mig sämre idag. Igårkväll när jag kom hem och skulle lägga mig mådde jag ändå bra, tempen var nere på 37,1 och halsen kändes faktiskt mycket bättre. Skönt tänkte jag, då slipper jag vara hemma imorgon! Nej nej... När jag vaknade av min klocka 05.05 var min hals tjockare än förut, så 05.15 fick jag ringa till nattpersonalen och sjukanmäla mig :( Kunde knappt prata, så det hade väl inte varit så lyckat att jobba idag om jag hade gått. Svårt att ronda, ringa samtal och prata med patienterna när halsen är igensvullen. Hatar verkligen att vara hemma från jobbet, men som sagt, det hade kanske inte varit så lyckat ändå. Dessutom ska jag jobba i helgen så det är väl bättre att jag vilar idag och imorgon.
Här om dagen berättade TV4s lokala nyheter om att 50 personer ska varslas inom Landstinget Blekinge. I BLT idag framkommer det att det främst är inom psykiatrin varseln ska ske, där 35 skötare får gå, och resterande 15 personer verkar vara inom det administrativa. Jag blir så trött på detta. Hur tänker de? I dagens artikel (som tyvärr inte går att läsa i fulltext på nätet...) i BLT intervjuades tre skötare som allihopa hade 2 års psykiatriutbildning och ungefär 10 års erfarenhet. Jag ställde mig samma fråga som de gjorde - hur ska verksamheten gå ihop? Landstingsrådet Marie Sällström menade att de som varslas på grund av "deras smala kompetens". De tre intervjuade kommenterar även i artikeln att nyutexaminerade sjuksköterskor värdesätts högre inom psykiatrin, trots att vi enbart har 4 veckors inriktning under vård utbildning inom detta område. Borde inte en person som har läst 2 år, enbart psykiatri, vara mer lämplig för ett sådant jobb?
Enligt artikeln verkar det som att endast några få skötare ska vara kvar efter varseln, och hur vår landstingsdirektör Peter Lilja kan påstå att det inte på något sätt ska påverka patientsäkerheten, skulle jag gärna vilja ha en förklaring på? Även BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin) stängs ner och vårdavdelningar slås ihop. Tror de att folk inte längre blir sjuka och behöver läggas in för vård? Ska barn och dementa läggas in på vanliga vårdavdelningar, där trycket redan är stort, eller ska de placeras tillsammans med psykiskt sjuka på psykakuten?
Jag blir så trött på detta, allt prat med fina ord om att patientsäkerheten inte ska drabbas och hej och hå. Hur ska detta kunna vända till något positivt? När, och framför allt HUR, ska det kunna vända och bli medvind i stället för motvind för Landstinget Blekinge?
Här om dagen berättade TV4s lokala nyheter om att 50 personer ska varslas inom Landstinget Blekinge. I BLT idag framkommer det att det främst är inom psykiatrin varseln ska ske, där 35 skötare får gå, och resterande 15 personer verkar vara inom det administrativa. Jag blir så trött på detta. Hur tänker de? I dagens artikel (som tyvärr inte går att läsa i fulltext på nätet...) i BLT intervjuades tre skötare som allihopa hade 2 års psykiatriutbildning och ungefär 10 års erfarenhet. Jag ställde mig samma fråga som de gjorde - hur ska verksamheten gå ihop? Landstingsrådet Marie Sällström menade att de som varslas på grund av "deras smala kompetens". De tre intervjuade kommenterar även i artikeln att nyutexaminerade sjuksköterskor värdesätts högre inom psykiatrin, trots att vi enbart har 4 veckors inriktning under vård utbildning inom detta område. Borde inte en person som har läst 2 år, enbart psykiatri, vara mer lämplig för ett sådant jobb?
Enligt artikeln verkar det som att endast några få skötare ska vara kvar efter varseln, och hur vår landstingsdirektör Peter Lilja kan påstå att det inte på något sätt ska påverka patientsäkerheten, skulle jag gärna vilja ha en förklaring på? Även BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin) stängs ner och vårdavdelningar slås ihop. Tror de att folk inte längre blir sjuka och behöver läggas in för vård? Ska barn och dementa läggas in på vanliga vårdavdelningar, där trycket redan är stort, eller ska de placeras tillsammans med psykiskt sjuka på psykakuten?
Jag blir så trött på detta, allt prat med fina ord om att patientsäkerheten inte ska drabbas och hej och hå. Hur ska detta kunna vända till något positivt? När, och framför allt HUR, ska det kunna vända och bli medvind i stället för motvind för Landstinget Blekinge?
tisdag 12 juli 2011
Kaosdag
Igår jobbade jag kväll och idag hade jag turen att vara ledig. Gårdagen bjöd på en hel del kaos, vilket i sin tur ledde till att jag var tvungen att jobba över 30 min, till kl 22. Som sagt, tur att jag var ledig idag... På köpet vaknade jag kl 04.30 inatt/imorse och hade jätteont i halsen, så minst sagt tur att det var en ledig dag.
Det jobbiga med kaosdagar är egentligen inte att det är mycket att göra, utan mer det som försvinner i kaoset. Att sätta sig ner kl 21.40 och försöka sammanfatta kvällen för nio patienter är inte det lättaste och särskilt inte att sammanfatta var kirurgjouren och MIG-teamet sagt och bestämt mitt i all kaos. Men jag tror jag fick ihop det som behövdes i alla fall. Jag hoppas inte att mina kollegor som jobbade idag hade det för rörigt... Jag har vaknat inatt och grubblat på vad jag gjort och inte gjort, om jag skrivit rätt eller fel, om jag sa ja till en tid för vårdplaneringstid när en annan redan var inbokad samma tid (jag vet att en tid fanns idag för en patient, så jag hoppas innerligt att det inte var samma tid jag sa gick bra för en annan patient), om nattpersonalen visste om att det skulle tas ett blodsocker på en patient som kom under eftermiddagen... etc etc. Mest av allt kände jag igår av hur viktigt det är att samarbetet med den andra personalen funkar bra. Med de allra flesta funkar det alldeles utmärkt. Med andra inte fullt så bra...
Så med tanke på gårkvällens kaos och dagens halsont har det blivit en lugn och väldigt tråkig dag idag. Skulle hänga med Maria och bara ligga i solen idag, men icke. Tog ett vuxet beslut och stannade hemma för att kurera mig.
Det jobbiga med kaosdagar är egentligen inte att det är mycket att göra, utan mer det som försvinner i kaoset. Att sätta sig ner kl 21.40 och försöka sammanfatta kvällen för nio patienter är inte det lättaste och särskilt inte att sammanfatta var kirurgjouren och MIG-teamet sagt och bestämt mitt i all kaos. Men jag tror jag fick ihop det som behövdes i alla fall. Jag hoppas inte att mina kollegor som jobbade idag hade det för rörigt... Jag har vaknat inatt och grubblat på vad jag gjort och inte gjort, om jag skrivit rätt eller fel, om jag sa ja till en tid för vårdplaneringstid när en annan redan var inbokad samma tid (jag vet att en tid fanns idag för en patient, så jag hoppas innerligt att det inte var samma tid jag sa gick bra för en annan patient), om nattpersonalen visste om att det skulle tas ett blodsocker på en patient som kom under eftermiddagen... etc etc. Mest av allt kände jag igår av hur viktigt det är att samarbetet med den andra personalen funkar bra. Med de allra flesta funkar det alldeles utmärkt. Med andra inte fullt så bra...
Så med tanke på gårkvällens kaos och dagens halsont har det blivit en lugn och väldigt tråkig dag idag. Skulle hänga med Maria och bara ligga i solen idag, men icke. Tog ett vuxet beslut och stannade hemma för att kurera mig.
fredag 8 juli 2011
Sjuka jävla människor!
Fast näe, kan nog inte ens kalla sådana personer för människor?! Läste precis denna fruktansvärda artikel på Aftonbladet. Hur fan tänker en sådan person som gör så mot en annan människa? Och dessutom mot en gammal dement? Jag blir så fruktansvärt ledsen i själen och jag undrar hur en sådan människa hamnat inom vården?! Jag är mållös. Och hur kan man som kollega stå och se på? Fy fan. Som sagt, mållös...
torsdag 7 juli 2011
Psykiskt påfrestande...
Dagen har verkligen varit kanon, jag har varit utesyrra, fått träffa mina patienter och göra lite praktiska/medicinska saker. Tiden har bara sprungit iväg. En perfekt dag, i alla fall sett ur den synvinkeln. Rent psykiskt har det varit den värsta dagen jag varit med om.. Jag var på allvar nära att börja gråta idag vid ett tillfälle som var otroligt påfrestande. Jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaks tårarna... Det funkar ju inte, jag kan ju inte börja gråta, hur jobbigt jag än tycker det är. Hur skulle det se ut? Och i vissa situationer står vi som sjuksköterskor/undersköterskor maktlösa och det är verkligen påfrestande. Fruktansvärt. Men visst, kanske det hade varit bra också om det kommer en tår, för att visa att vi också är människor? Usch... Det var mycket tankar som snurrade i huvudet när jag cyklade hem...
En kul väntade mig dock när jag kom hem... Ett brev från Socialstyrelsen ;) MIN LEGITIMATION! Nu är det på riktigt. Från och med 28 juni var jag legitimerad. Shit. Nu är det allvar.
En kul väntade mig dock när jag kom hem... Ett brev från Socialstyrelsen ;) MIN LEGITIMATION! Nu är det på riktigt. Från och med 28 juni var jag legitimerad. Shit. Nu är det allvar.
måndag 4 juli 2011
Running releases more than just sweat
Älskar Asics reklam (och deras skor med för den delen), den säger verkligen allt :) Gillar framför allt deras helhetstänk och att allt känns så genomtänkt från början. ASICS står för "Anima Sana In Corpore Sano", vilket är latin och betyder "en sund själ i en sund kropp".
Att springa, eller träna och röra på sig är det bästa. Man rensar hjärnan och släpper alla tankar för en stund. Skönt! Har precis varit ute och sprungit. Försöker komma igång igen efter ett långt löparuppehåll. Har i princip bara styrketränat senaste året känns det som. Det som är skönt är att jag har hyffsat lätt för att träna upp min kondition igen och idag sprang jag 6 km i stället för 4 km, på en tid jag känner mig nöjd med dessutom :) Blev dock förbannad på en hundägare. Hundar är jättesöta och gulliga och allt vad det är. MEN, jag avskyr verkligen folk som har hundar som inte går att lita på, hundar som inte är uppfostrade. Sprang förbi en hundägare som sagt, vars hund typ skäller och hoppar mot mig så jag får akta mig åt sidan. Och sånt kan verkligen göra mig irriterad. Haha det var ju en bra löparrunda, springer och blir irriterad efteråt i stället för att bli av med sådana känslor!
Imorse skickade jag ett MMS till Maria också. Såg att de på avdelning 47 fått "Dagens ros" i BLT för god vård. Hon blev dessutom extra glad för det var tydligen hennes patient hon haft hand om :) Kul!
söndag 3 juli 2011
Bara blaj
Helgen har varit skön, ledig fredag, lördag och söndag! För en gång skull. Har varit ute både fredag och lördag så det har inte gått i så många knop på dagarna.. Ikväll har jag kollat på en jättebra film och det va verkligen länge sedan jag såg någon sådär riktigt bra, förutom "Man on fire". Men i alla fall, ikväll såg jag "The Holiday". En sån där "feel-good-film" och allmänt mysig. Rekommenderar den verkligen! Eller ja, jag rekommenderar båda två, det är lite beroende på vad man är ute efter för film helt enkelt :)
Imorgon är det dags för jobb igen. Måndag till fredag denna veckan. Hoppas för allt i världen att jag slipper vara patientansvarig imorgon, med tanke på att jag varit ledig nu i tre dagar. Det är alltid mycket på måndagar och har man inte varit där på helgen så brukar det vara maaaassor att läsa in och troligtvis massa nya patienter också. Inte alls kul att ronda när man inte känner patienterna alls. Men men, vi får väl se imorgon hur det blir!
Imorgon är det dags för jobb igen. Måndag till fredag denna veckan. Hoppas för allt i världen att jag slipper vara patientansvarig imorgon, med tanke på att jag varit ledig nu i tre dagar. Det är alltid mycket på måndagar och har man inte varit där på helgen så brukar det vara maaaassor att läsa in och troligtvis massa nya patienter också. Inte alls kul att ronda när man inte känner patienterna alls. Men men, vi får väl se imorgon hur det blir!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)