Vilket sammanträffande. Här om kvällen när jag jobbade stötte jag på en del funderingar kring smärtlindring, när jag dagen innan skrivit om det här. Möttes av problemet att tvingas tro på patienten, fast ens magkänsla säger något helt annat... Ibland får jag och mina kollegor känslan av att vissa patienter, dock inte så ofta, önskar "en spruta" och att syftet egentligen inte är att de har så ont att de behöver en spruta, utan att vara ute efter "kicken" och känslan. Då slits man med problemet att finnas för att hjälpa patienten bli smärtfri, men samtidigt ibland vara "skeptisk" och inte tro fullt ut på patienten. Skitsvårt helt enkelt.
Nu till något annat! Har idag fått förfrågan om förlängt! Och inte bara det, utan fram till 15 januari! Hör och häpna. Inga två-veckors-vikariat här inte... Det var till viss del lite väntat (inte så att jag tror jag är bäst, men det saknas 5 st sjuksköterskor på avdelningen till hösten), men samtidigt visste jag inte alls eftersom alla munnar har varit hårt igenknipta om detta... Jag är ju självklart superglad att jag blev tillfrågad, det måste ju faktiskt innebära något positivt i alla fall! :)
Jag har ju egentligen bestämt att jag ska till Norge. Jag är trött på denna staden, jag vill här ifrån, jag vill inte bo hemma hos min mamma och Mats längre än vad jag tänkt göra nu (jag älskar dom massor, men det är ganska tärande att bo í ett rum när man är 25 år och van att bo själv), jag vill göra något annat och inte vara kvar i denna röra som är i landstinget just nu. Men samtidigt känns det så jäkla svårt att säga "tack, men nej tack", för jag trivs galet bra på min arbetsplats, jag lär mig nya saker varje dag och det skadar ju faktiskt inte att få ytterligare 4 månaders erfarenhet från samma ställe. Det är bara så förbannat synd att de inte kunde kläckt ur sig detta tidigare. Chefen säger samma sak, hon har ju vetat om att folk saknas, men de högre cheferna har inte gett henne okej på att fråga oss om förlängt. Sjukt! Det som är synd är ju att min stackars chef är den som får problemet, de högre cheferna märker ju inte av det på samma sätt kanske. Kan de inte fatta att det hade underlättat för ALLA om vi fått veta i början av sommaren? Hade jag fått veta för några veckor sedan att jag fick stanna till 15 januari, hade jag troligtvis kunnat planera mitt liv lite bättre. Då kanske jag hade känt att jag kunde stanna, då hade jag kunnat skaffa mig en lägenhet att bo i ett halvår. Men nä. Ingen framförhållning. Suck!
I alla fall så sa jag till min kära chef att jag har tänkt åka till Norge men att det kommer dröja flera veckor innan jag får min norska legitimation, så jag vill jättegärna vara kvar i alla fall september ut. Jag hoppas att det kan bli så! Hon ska prata med sin chef och ringa mig imorgon. Så antingen blir jag arbetslös 26 augusti, eller också får jag jobba en månad till!
Varför kan inte livet och alla dessa beslut vara enkla? Det kan väl bara rulla på lite smidigt..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar