Lite tankar kring vidareutbildning...

Har jobbat med tre kompisar idag som har praktik på avdelning 48. Kul! Var löpare idag och har därför varit överallt och ingenstans. Som löpare har man hand om hela avdelningen och ska finnas till hands där man behövs. Det blir alltså en hel del dubbelskötningar! Ju mer jag jobbar, desto mer känner jag att jag valt rätt yrke. Känner verkligen att jag tycker det är roligt att jobba och att kunna gå till jobbet tidigt på morgonen utan suckar är något som känns viktigt för mig. Så därför är det ju extra skönt att känna som jag gör :)

Förra helgen när jag jobbade var första gången jag kände att jag nog inte vill jobba på en avdelning särskilt länge. Jag vet inte vad det var egentligen, förmodligen en massa saker som blåste upp tankar hos mig. Jag har egentligen aldrig känt att jag måste läsa vidare. Vissa vill vidareutbilda sig så snart som möjligt (de flesta vidareutbildningar kräver minst 1 års erfarenhet), men jag har aldrig känt så. Det enda som lockat mig någorlunda har varit att jobba med palliativ vård.

Vet egentligen inte vad det är som lockar, kanske att få en nära relation med både patient och anhöriga, kanske att verkligen känna att man har möjlighet att förbättra en persons liv som egentligen inte har någon bra utväg? Tungt, ja. Men förmodligen väldigt väldigt givande.. Vi får se. En sådan typ av vidareutbildning är absolut ingenting jag varken vill eller vågar nu. Jag tror man med fördel ska ha "levt" lite själv, kanske ha barn och varit med om motgångar. Finns säkert de som skulle klara av det galant vid 25-26 års ålder, men nja.. Jag skulle inte våga. Skulle ha svårt att tro på mig själv tror jag, svårt att tro att jag kan inge förtroende hos en familj vars liv står vid ett sådant vägskäl som en palliativ diagnos handlar om. Men någon gång i framtiden blir det nog...

Nu något helt annat! Var ju på Carls Krona i fredags och vi blev fotade. Tada! Haha! :) Bilden kommer från artikeln i Sydöstran.